Jag förstod inte riktigt hur stor skadan var, men nu ser jag det ganska klart och jag är livrädd. Jag är livrädd för att göra fel och för att göra något mot någon som får dem att känna så som jag känner inför honom. jag vill inte skada någon och jag vill inte plantera ångest i någons kropp. Jag vill inte sätta ärr i någon så som han satte ärr i mig.

Jag förstår inte riktigt heller signaler. Vad vill folk när de närmar sig mig? kommer de tvinga mig till något som jag inte vill, eller kommer de respektera om jag skulle säga nej? kommer jag må dåligt och få dåligt samvete om jag säger nej? kommer jag ens att säga nej, jag tappade ju det ordet för länge sedan. vad förväntar sig någon om jag bara ger lite grann, måste jag ge allt sedan då? är det obligatoriskt att alltid vara tillgänglig om en varit det en gång innan?
Jag vet egentligen svaren, jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan alla fakta. Men mina känslor går bananas on my ass och jag känner skuld och skam och rädsla inför varje val jag tar med en annan människa. inför varje beröring blir jag nervös, nervös för att vara den som råkar skada eller nervös för att vara den som kommer bli skadad.

mest rädd är jag för att trampa på någon gräns, så jag blir överdrivet försiktig och låter hellre bli än att kanske kanske göra så att någon känner sig obehagad.

jag vill inte få någon att må så dåligt så som han fick mig att må. jag vill inte förstöra eller hämma någons liv.

spåren av honom sitter fortfarande fast i mig, han har fått mig att bli lamslagen såfort någon närmar sig mig eller rör mig.