....
jag upprepar samma mönster, om och om igen. Den här gången är det inte till lika stor grad, men det är fortfarande samma mönster.
Hur hårt jag än försöker komma bort från de situationerna, så hittar jag alltid nya situationer där jag finner mig själv att vara precis där som jag började.
Jag tappar och tar sönder och letar utan att finna. efter ett långt tag och efter en massa slumpmässiga scenarion så hittar jag, och så minns jag. Jag minns att den där biten som jag tappa var väldigt viktig, utan den biten så finns inget helt och inget framåt.
Jag trodde att det som var trasig var helt men det var det inte, den där lilla flisan som saknas är avgörande, men jag bara slätade över situationen eftersom jag inte orkade leta mer.
Jag vill inte minnas, men jag minns. Och när jag minns så skäms jag och undrar varför jag låter mig flyta omkring så som jag gjort, jag undrar varför jag inte är hårdare och mer principfast. Jag undrar varför jag hela tiden reproducerar min egna undergivenhet? Är det så hårt inpräntat i mig att jag är mindre värd, ond, en som inte duger till, en som inte får eller borde ta plats, en som borde straffas, skadas, skändas och hånas? Jag undrar om det är mina eller deras tankar som ekar i mitt huvud? det lustiga är att jag inte hör något utan jag agerar bara efter vana.
Det här gör mig så himla fundersam. Hur bryter en mönstret? hur klipper en banden?
Hur hårt jag än försöker komma bort från de situationerna, så hittar jag alltid nya situationer där jag finner mig själv att vara precis där som jag började.
Jag tappar och tar sönder och letar utan att finna. efter ett långt tag och efter en massa slumpmässiga scenarion så hittar jag, och så minns jag. Jag minns att den där biten som jag tappa var väldigt viktig, utan den biten så finns inget helt och inget framåt.
Jag trodde att det som var trasig var helt men det var det inte, den där lilla flisan som saknas är avgörande, men jag bara slätade över situationen eftersom jag inte orkade leta mer.
Jag vill inte minnas, men jag minns. Och när jag minns så skäms jag och undrar varför jag låter mig flyta omkring så som jag gjort, jag undrar varför jag inte är hårdare och mer principfast. Jag undrar varför jag hela tiden reproducerar min egna undergivenhet? Är det så hårt inpräntat i mig att jag är mindre värd, ond, en som inte duger till, en som inte får eller borde ta plats, en som borde straffas, skadas, skändas och hånas? Jag undrar om det är mina eller deras tankar som ekar i mitt huvud? det lustiga är att jag inte hör något utan jag agerar bara efter vana.
Det här gör mig så himla fundersam. Hur bryter en mönstret? hur klipper en banden?
hhiih
*******
jag får aldrig mitt liv tillbaka om jag inte tar mitt liv tillbaka.
Utkast: Aug. 11, 2013
alltså. Första gången på väldigt väldigt länge känner jag mig omtyckt och uppskattad av personer i min omgivning. Det känns som att någon saknar mig när jag är borta, att någon frågar efter mig om jag är borta, det finns någon som skulle bli ledsen om jag gjorde mig illa. jag känner att jag får definiera mig själv och att människor accepterar och respekterar mina gränser, de lyssnar när jag säger nej och beskyller mig inte för att vara en dålig person eller en arg sjuk o överkänslig person för att jag satt en gräns. Jag känner att jag får finnas till och att det jag är inte suger. Jag känner för första gången på väldigt länge att jag spelar roll och att jag faktiskt också kan bidra med något positivt, att det jag är duger. Det är så här vänskap ska kännas. Är så van att få höra att jag gör fel, eller är fel, till den gräns att jag drabbas av paranoia när jag inte fått höra att jag är dålig på ett tag. Jag börjar oroa mig över att mina vänner skall gå runt och må dåligt för att jag är en sån oempatisk människa som inte ser att jag är elak och har en taskig jargong. Kanske är jag så hemsk att mina vänner inte vågar säga ifrån! vill typ bara säga att om jag gör något som är fel vill jag jätte gärna ha en intervention, att någon säger till så att jag kan skärpa mig, vill inte att någon ska må dåligt på grund av mig och om någon gör det så vill jag ändra på mig.
