alltså. Första gången på väldigt väldigt länge känner jag mig omtyckt och uppskattad av personer i min omgivning. Det känns som att någon saknar mig när jag är borta, att någon frågar efter mig om jag är borta, det finns någon som skulle bli ledsen om jag gjorde mig illa. jag känner att jag får definiera mig själv och att människor accepterar och respekterar mina gränser, de lyssnar när jag säger nej och beskyller mig inte för att vara en dålig person eller en arg sjuk o överkänslig person för att jag satt en gräns. Jag känner att jag får finnas till och att det jag är inte suger. Jag känner för första gången på väldigt länge att jag spelar roll och att jag faktiskt också kan bidra med något positivt, att det jag är duger. Det är så här vänskap ska kännas. Är så van att få höra att jag gör fel, eller är fel, till den gräns att jag drabbas av paranoia när jag inte fått höra att jag är dålig på ett tag. Jag börjar oroa mig över att mina vänner skall gå runt och må dåligt för att jag är en sån oempatisk människa som inte ser att jag är elak och har en taskig jargong. Kanske är jag så hemsk att mina vänner inte vågar säga ifrån! vill typ bara säga att om jag gör något som är fel vill jag jätte gärna ha en intervention, att någon säger till så att jag kan skärpa mig, vill inte att någon ska må dåligt på grund av mig och om någon gör det så vill jag ändra på mig.