Det är inte vårat sista möte. Vi kommer att mötas fler gånger, i tankar, minnen och känslor.
Det var hemskt men även mycket vackert. Dina favoritlåtar spelades och jag vet att det var precis så som du hade velat att det skulle vara. Jag fick säga farväl till din kista och jag kände din närvaro. Det kändes hemskt att gå därifrån, som att man lämnade dig ensam och som att du var rädd där inne. Jag hoppas inte att du är rädd.

Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Jag kan aldrig äga någon, och någon kan aldrig äga mig. En kan inte tillhöra varandra men en kan ha starka band till varandra. En kan knyta an och älska men aldrig äga.
Jag är ingens dotter och jag har aldrig tillhört någon och kommer aldrig tillhöra någon. Det går inte att äga personer på det viset, aldrig.

imorgon ska jag på begravning. Helt jävla sjukt känns det. Som att det aldrig hänt liksom. Vadå begravning? ska jag? nä det kan inte vara sant. hon har säkert bara glömt sätta på telefonen. vadå att jag var där och städade upp i hennes lägenhet efteråt? gjorde jag? neeeee det måste bara varit en jävligt jobbig mardröm. ni står och ljuger hela bunten, sjuk lögn att dra, inte alls kul.

Tiden läker inte alla sår. det är vad man fyller tiden med som är avgörande.

känner igen mig så himla mycket

http://linusfremin.wordpress.com/2010/12/20/prata-om-det-att-hitta-mina-sexuella-granser/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/slag-for-slag-alskade-min-pojkvan-mig

Rädd för att vara för nära, rädd för att vara för långt bort.
Rädd för att vara där för mycket, rädd för att inte räcka till.
räd för att skada, rädd för att bli skadad.

Jag längtar och trånar och i all denna längtan så drar jag mig undran. Det är enklare att vara på avstånd än att stå naken och låta sig inspekteras. För tänk om det som visas inte gillas och tänk om det inte spelar någon roll vad jag än gör för jag är ju redan så jävla förlorad bortom all kontroll. Och om det inte spelar någon roll så kanske det är lika bra att inte ens försöka, för då slipper jag den där lilla möjligheten att bli avvisad.

Det är tryggt att vara långt bort, dock jävligt ensamt.
Jag kan vara själv, men att vara ensam är något helt annat.

Jag förstod inte riktigt hur stor skadan var, men nu ser jag det ganska klart och jag är livrädd. Jag är livrädd för att göra fel och för att göra något mot någon som får dem att känna så som jag känner inför honom. jag vill inte skada någon och jag vill inte plantera ångest i någons kropp. Jag vill inte sätta ärr i någon så som han satte ärr i mig.

Jag förstår inte riktigt heller signaler. Vad vill folk när de närmar sig mig? kommer de tvinga mig till något som jag inte vill, eller kommer de respektera om jag skulle säga nej? kommer jag må dåligt och få dåligt samvete om jag säger nej? kommer jag ens att säga nej, jag tappade ju det ordet för länge sedan. vad förväntar sig någon om jag bara ger lite grann, måste jag ge allt sedan då? är det obligatoriskt att alltid vara tillgänglig om en varit det en gång innan?
Jag vet egentligen svaren, jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan alla fakta. Men mina känslor går bananas on my ass och jag känner skuld och skam och rädsla inför varje val jag tar med en annan människa. inför varje beröring blir jag nervös, nervös för att vara den som råkar skada eller nervös för att vara den som kommer bli skadad.

mest rädd är jag för att trampa på någon gräns, så jag blir överdrivet försiktig och låter hellre bli än att kanske kanske göra så att någon känner sig obehagad.

jag vill inte få någon att må så dåligt så som han fick mig att må. jag vill inte förstöra eller hämma någons liv.

spåren av honom sitter fortfarande fast i mig, han har fått mig att bli lamslagen såfort någon närmar sig mig eller rör mig.

fanny skriveer fantastiska inlägg som vanligt

jag älskar denna
http://www.arsinoe.se/21-ar-av-kvinnofortryck/#comments