jag minns den gången jag blev fri. jag minns hur lyckig och förväntasfull jag var. jag hade något eget nu som jag skulle dona med och göra till mitt egna. Jag hade ett hem, dock på lån, men det var ändå ett hem som dög för jag hade aldrig haft något liknande innan. Jag fick vara själv i något som var mitt och som jag fick ha kontroll över.

Efter ett tag gick det inte att dona mer och det där hemmet blev ett ställe där ensamheten verkligen greppade tag om mig, jag hade innan alltid varit ensam, men den här gången var det en ny slags ensamhhet. den här gången hade jag inga förväntningar eller måste på mig, ingen ägde mig och jag var inte van med det, den här gången fanns det bara jag, och jag visste inte vem den personen var, för innan hade jag bara varit ett resultat av dom. Jag blev skräckslagen och tyckte inte alls det var mysigt hemma, jag kände mig desperat och sprang och rev i väggarna. kunde inte sitta still, ville hitta något som gav ett sken av trygghet. så jag drog ut om nätterna och började söka efter något som stillade rädslan.

Jag var inte alls fri, för allt som jag hade förträngt under alla år av fångenskap sköljde över mig och jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, jag var fången under berget av oupklarade känslor och minnen. Det gick inte att hantera så jag sökte saker som stilla kunde få mig att glömma.

Det var inte föräns 6år senare då jag började lära känna mig själv och min historia som jag blev fri på riktigt.