jag upprepar samma mönster, om och om igen. Den här gången är det inte till lika stor grad, men det är fortfarande samma mönster.
Hur hårt jag än försöker komma bort från de situationerna, så hittar jag alltid nya situationer där jag finner mig själv att vara precis där som jag började.

Jag tappar och tar sönder och letar utan att finna. efter ett långt tag och efter en massa slumpmässiga scenarion så hittar jag, och så minns jag. Jag minns att den där biten som jag tappa var väldigt viktig, utan den biten så finns inget helt och inget framåt.
Jag trodde att det som var trasig var helt men det var det inte, den där lilla flisan som saknas är avgörande, men jag bara slätade över situationen eftersom jag inte orkade leta mer.
Jag vill inte minnas, men jag minns. Och när jag minns så skäms jag och undrar varför jag låter mig flyta omkring så som jag gjort, jag undrar varför jag inte är hårdare och mer principfast. Jag undrar varför jag hela tiden reproducerar min egna undergivenhet? Är det så hårt inpräntat i mig att jag är mindre värd, ond, en som inte duger till, en som inte får eller borde ta plats, en som borde straffas, skadas, skändas och hånas? Jag undrar om det är mina eller deras tankar som ekar i mitt huvud? det lustiga är att jag inte hör något utan jag agerar bara efter vana.

Det här gör mig så himla fundersam. Hur bryter en mönstret? hur klipper en banden?