jag har inte förstått varför jag känner mig ledsen när jag är kär, eller det är inte så att jag gråter och är ledsen, men jag blir nedstämd på något vis, känner mig ur balans och att allt faller lite platt omkring mig , att jag har svårt att styra mitt liv som typ rutiner osv, kan inte laga mat eller städa mitt rum, jag hamnar i ett litet mörkt vakum. Men när jag är med personen som jag är kär i då kan jag allt och lite mer, jag får sån jävla energi och skulle typ kunna göra allt och lite mer än så, men så fort jag blir själv igen så kommer tårarna och allt det dåliga tillbaka.

 

jag känner mig jätte deprimerad så fort jag inte är med den jag är kär i. samtidigt dyker också en massa rädslor upp. att den jag e kär i ska komma på hur dålig jag är, att jag e sämst.