Äldre män som blir ihop med 10 år yngre kvinnor som har dåligt självkänsla och alkoholproblem. Vad är det för fel på dem?

De måste verkligen må så jävla dåligt själva och känna sig så extremt maktlösa i sina liv att de väljer att ingå ett förhållande med en tjej de äntligen kan få kontrollera och utöva makt över.
Gör så att hon börjar knarka och låt henne inte umgås med några av sina vänner så blir det ännu enklare att ta över hennes liv. Säg att hon är krävande och jobbig och att hon alltid överdriver när hon försöker uttrycka någon som helst vilja. Bli arg när hon tar beslut som hon inte frågat dig om lov om först, Klaga på hennes vikt och säg åt henne vad hon får äta och inte. Lås in henne, förfölj henne, slå henne lite och säg sedan att du älskar henne och att du kommer ta ditt liv om hon lämnar dig, säg att hon är din stora kärlek och att du inte klarar dig utan henne. Det kommer vara så himla synd om dig och din oförmåga att ta hand om dig själv så hon måste då stanna och se till så att du inte tar livet av dig. Fast du vet ju själv att du inte kommer ta ditt liv, men det är spelet som räknas.

Tjata till dig sex, och bli arg när hon inte hela tiden vill vara naken framför dig, du är ju trotts allt hennes pojkvän som redan sett allt det där. Få henne att låta dig ta lite avslöjande bilder på henne och sen bli lite arg över att hon inte var snygg nog och så photoshopar du om dom och lägger ut på nätet.
Ge henne en present när hon fyller år och sen när hon äntligen drar så trycker du upp i hennes ansikte att du varit så snäll och gett henne en present och att du inte kan fatta hur hon kan lämna dig, så mycket som du "ställt upp för henne", säg sedan att du känner dig lurad och sviken, och att du hela tiden varit så naiv som gått på lögnen.
Dra en massa lögner om att hon varit otrogen mot dig och ljug så mycket som möjlig om henne så att alla runt om er väljer din sida. Kontakta henne till och från under 1 års tid och säg till henne att hennes enda syfte här i livet är att få kuk i sig, gå fram till henne och hota henne varje gång du ser henne ute någonstans, ge dig på hennes vänner. Kalla henne Hora och sitt sedan och bli tröstad bland dina vänner som inte heller förstår hur hon kan vara så himla vidrig och taskig, hur kan hon vara så elak och lura dig och allt när du till och med köpt en present till henne på hennes födelsedag?

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på den här nu. Jag grinar hysteriskt varje gång. Den tog hårt i hjärtat.

 

 

 

 

Kai Davis är förövrigt en person som är grym på Poerty slam, kolla in fler av hennes klipp vettja.

 

 

 

Här är ett klipp med Kai Davis och Safiya Washington

Jag borde verkligen hålla mig borta från internet. Jag kan verkligen inte låta bli att säga vad jag tycker hela hela tiden. Jag hamnar alltid i någon internet fejd utan att jag från början ville det. Då menar jag inte att jag söker tjaffs och bråk, utan jag vill skapa rättvisa och tycker jag att något är orättvist så kan jag inte låta bli att lägga mig i. Folk blir så jävla upprörda, de kan inte skillja på att bli ifrågasatt och på att bli kritiserade. De tar bara allt som attacker hela tiden, så jävla drygt. Jag vill gärna ha relevanta och ordnade diskutioner där folk håller sig till ämnet och inte använder sig av härskartekniker, är det så jävla svårt att begära? Orkar inte med alla dessa halmgubbar som folk målar upp, DRYGT!

Umgicks med en bra vän idag. Vi hade väldigt kul. Av någon anledning kom vi in på ett ganska jobbigt ämne. Det kändes som att jag ville kräkas. Ämnet drog upp många minnen som jag inte vill ha kvar, men det enda jag gjorde var att skratta, skratta och skämta ännu mer om det.

Jag har liksom inga problem med att prata om jobbiga saker, egentligen tycker jag inte att de som hänt är så jobbigt, tror jag, jag skrattar ju, så länge jag får skratta när jag pratar om det så är det ok. skrattar jag inte så kanske jag kräks.
Lika bra att kunna skratta åt det än att gråta över det. dats höw aj rövl, laughing like a fiddy.

 

Minns bara hur ont jag hade och hur ensam jag var men också hur jävla cool jag var som klarade av det där när jag inte hade en enda jävel att vända mig till eller söka stöd hos. jag klarade av det helt själv och tog mig ur det på egen hand.

Efter att det var över så fattar jag dock inte hur jag kunde göra som jag gjorde, jag hade ont men endå fortsatte jag som om det aldrig hade hänt, men det hade hänt och jag hade ont och så fort någon var nära mig så gjorde det ont, men jag liksom, jag förträngde och jag trodde att jag förtjänade det, och det var det enda jag kunde göra, och de som kom nära mig efteråt skadade mig, de sket i vilket, bara de fick sitt. De pressade så hårt och jag kunde inte säga nej, Jag bara var där, Det sorgliga är dock att jag aldrig sa nej, jag gjorde inte motstånd, jag bara var där och gjorde inget, sa inget, eller jag deltog ju, fastän jag inte gjorde det. Jag kan inte riktigt förklara.

 

 

Jag drömmer våta drömmar om Matty. Undra om jag ska söka upp vart han bor och var han hänger och flytta dit och "råka" springa på honom, tvinga honom att gifta mig och skaffa 500 kärleksbarn med han.
Nu är det förståss rollfiguren jag är betuttad i och inte Sebastian som han heter på riktigt, typiskt att han inte ska finnas p åriktigt.

Jag tänkte låsa denna blogg så att endast personer med rätt lösenord kan se den. Vill du ha lösenordet? säg till. Jag kommer ha bloggen öppet ett litet tag till tills jag låser den.

 

Jag låser den för att jag vill kunna lägga upp bilder.

Idag har jag skrivit 2 st långa brev. Sedan slängde jag breven. Jag skrev breven till 2 personer som skadat mig väldigt mycket och jag ville bara på något sätt få ur frustrationen jag känner inombords. Jag brukar skriva ner saker, att skriva är lite som terapi för mig. jag låtsas nu som att de har fått mina brev.

Jag skulle aldrig någonsin kunna skicka dessa brev till dem på riktigt, de är nämligen sådana där personer som alltid skyller ifrån sig och aldrig tar ansvar för sitt egna beteende, de förnekar det dem har gjort och skiter i att någon tagit skada. Så länge de kan gå fria så struntar dem i vilka de trampar ner på vägen.

 

Jag har felat mycket i mitt liv, jag har dock ärkännt vad jag gjort och tagit ansvar för det. Att ärkänna att man har gjort fel är bland det viktigaste till en förändring.

 

Nu känns allt lite lättare igen.

Ett till tecken på att allt går i rätt riktning igen är att jag har fått tillbaka min mens. Jag har inte haft mens på flera år och helt plötsligt kom den. Min kropp fungerar som den ska, yeeey. Det är ett tecken.

Universum talar till mig på så många olika språk just nu, jag ser tecken överallt och jag försöker följa dem och tolka dem så att jag kan fortsätta göra rätt. Universum berättar för mig och försöker visa mig vägen och jag accepterar dens vilja. Jag måste det. Tappar jag vägen eller ignorerar det den säger så kommer alltid ett straff, den tar ofta någonting ifrån mig. Jag vill inte tappa greppet.

 

 

 

Jag raderade min fb och jag bytte nr. Jag gjorde därmed slut med min gamla livsstil och väldigt många personer som ingick i den. Jag har inte varit närvarande på några event(som jag vanligtvis brukar närvara vid) alls det senaste halvåret och jag känner verkligen hur jag mår så jävla mycket bättre utan allt det där, utan alla de där människorna. Visst finns det bra personer där också, jag vet flera stycken, men det är inte värt det, jag måste tänka på mig själv för en gångs skull. Nu när jag dessutom inte haft någon pojkvän och bara koncentrerat mig på mig själv och på vad jag vill samt byggt upp en bra kontakt med mina vänner igen så mår jag så extremt mycket bättre. Jag växer som person och upptäcker livet på nytt. Ett av mina nyårslöften är att aldrig knarka, supa eller bli ihop med en man igen. Jag kanske möjligtvis kan träffa en man om några år när jag är 100% hel och rehabiliterad igen, men då ska det fan vara en man med ett hjärta som dessutom pratar bra om kvinnor generellt och berättar respektfullt om sina ex och som har många kvinnliga vänner. En man som tycker det är ok att jag har vänner(även de med snopp) som jag umgås med och att jag har ett liv vid sidan av honom, och han ska även känna att det är helt okej att jag har varit med andra innan honom. Det är bara machoskit att inte kunna accceptera att ens partner varit med andra innan en själv. Han skall inte begära att jag ska raka fittan eller påstå att jag väger för mycket, då ryker han på direkten.

 

Jag är så otroligt ledsen över att jag lät de vännerna som faktiskt var mina vänner från början och på riktigt försvinna, för 3 år sen hade jag väldigt bra vänner. Jag är så arg på mig själv att jag lät allt gå åt helvete och att jag försummade de vännerna som faktiskt fans där för mig.

Jag är arg för att jag valde ett liv utan dem och att jag istället valde ett liv med personer som inte brydde sig ett skit om mig. Men jag antar att jag förtjänade det.

Jag har suttit i en timme och läst igenom gamla kommentarer som jag hade på min gamla blogg år 2010, Jag var så jävla deprimerad och jag ser hur de kämpar med att försöka peppa mig och hur de försöker ge mig någon slags livslust genom sina kommentarer. Jag tror att de verkligen såg hur jag förföll och det gör mig så ledsen att jag inte såg det själv och att jag inte tog tillvara på dem och lyssnade på deras ord. Jag försummade mina vänner, och tillslut orkade de inte mer, de orkade inte försöka hålla mig vid liv, jag förstår att de var tvugna att tänka på sig själva och därmed lämna mig.

Jag förstår att dom lämnade mig och jag förstår inte att du Sarah, om du läser här, fortfarande orkade hålla kontakten med mig alla dessa år. Du har gjort så otroligt mycket för mig med alla dina ord och ditt stöttande, tack att du orkar och orkade, och tack för att du typ väntade och stod ut?

 

Även om jag mådde väldigt dåligt från början så skulle jag inte inlett just det där förhållandet, det var då som mitt liv verkligen bara gick nerför, rakt åt helvete. Han ledde mig in på banor som inte var bra för mig, han introducerade mig för en sjuk och vriden värld. Det är tack vare honom som jag lät allt annat gå i spillo. jag vet att jag hade ett val att inte göra som jag gjorde, men jag tror att jag hade tappat min förmåga att säga nej och att sätta gränser, jag var så jävla lätt att utnyttja pågrund av att jag inte visste mitt egna värde. Jag tog kontakt med sjuka människor för att jag var självdestruktiv och så gick det som det gick, och jag har eg bara mig själv att skylla att jag gjorde så.  Det har tagit mig 3 år att komma på fötter igen, och nu jävlar ska jag ta tillbaka det som är mitt, MITT LIV.

 

Jag har så mycket att upptäcka fortfarande, så mycket att se och göra. Trotts att jag fortfarande är trasig och har ett bagage med en hel del sjuka och jobbiga saker från det som varit så kan jag hantera det bättre nu. Jag har inte levt än och nu är det min tur att ta plats och göra det. Jag ska fan ta mig upp, hur jävla svårt det än är, så tänker jag klättra och verkligen SKITA i folk som inte förtjänar min uppmärksamhet och som bara vill mig illa. Jag har ingen plikt till någon. Jag har dock ett ansvar att ge tillbaka och visa uppskattning gentemot de av mina vänner som faktiskt är mina vänner på riktigt, de som inte drar ner mig i smutsen hela tiden.

 

Jag har fått så många nya vänner nu dessutom och jag tror att det är mycket deras förtjänst till att jag orkar bryta med det gamla, utan dem hade jag inte riktigt klarat av det. De ska ha ett stort jävla tack.

Nu börjar mitt liv på riktigt, MITT LIV. Jag tänker aldrig någonsin igen låta någon kontrollera mig eller kontrollera några beslut jag tar över mig själv. aldrig mer.