Umgicks med en bra vän idag. Vi hade väldigt kul. Av någon anledning kom vi in på ett ganska jobbigt ämne. Det kändes som att jag ville kräkas. Ämnet drog upp många minnen som jag inte vill ha kvar, men det enda jag gjorde var att skratta, skratta och skämta ännu mer om det.

Jag har liksom inga problem med att prata om jobbiga saker, egentligen tycker jag inte att de som hänt är så jobbigt, tror jag, jag skrattar ju, så länge jag får skratta när jag pratar om det så är det ok. skrattar jag inte så kanske jag kräks.
Lika bra att kunna skratta åt det än att gråta över det. dats höw aj rövl, laughing like a fiddy.

 

Minns bara hur ont jag hade och hur ensam jag var men också hur jävla cool jag var som klarade av det där när jag inte hade en enda jävel att vända mig till eller söka stöd hos. jag klarade av det helt själv och tog mig ur det på egen hand.

Efter att det var över så fattar jag dock inte hur jag kunde göra som jag gjorde, jag hade ont men endå fortsatte jag som om det aldrig hade hänt, men det hade hänt och jag hade ont och så fort någon var nära mig så gjorde det ont, men jag liksom, jag förträngde och jag trodde att jag förtjänade det, och det var det enda jag kunde göra, och de som kom nära mig efteråt skadade mig, de sket i vilket, bara de fick sitt. De pressade så hårt och jag kunde inte säga nej, Jag bara var där, Det sorgliga är dock att jag aldrig sa nej, jag gjorde inte motstånd, jag bara var där och gjorde inget, sa inget, eller jag deltog ju, fastän jag inte gjorde det. Jag kan inte riktigt förklara.