känner en att en inte får uppskattning och bekräftelse från någon en tycker om som står en nära så kan det mycket väl vara så att en förminskar sig själ och försöker vara en person som en tror att den andre vill att en ska vara , i jakten på den här bekräftelsen, så att en kanske får lite jävla bekräftelse för en gång skull, får en dock aldrig det så bara fortsätter en förminska sig själv och skär bort saker och vips så försvinner hela ens person. Kan vara så att i allt detta så är en kanske också rädd för att bli lämnad eftersom en inte får någon uppskattning från något håll, och så går en och är rädd hela tiden och sitter och funderar på vad en kan göra bättre och är rädd för att göra fel.

ett mayhem, ett röst kaos. ett begär som aldrig går att stilla. hon, likt mig, bär på ett avgrund. ett avgrund som ekar av allt och ingenting.
Hon fascinerar och jag dras som en magnet mot det röda, det där röda som jag avgudar med skräckblandad förtjusning. i det skadade älskar jag som jag aldrig älskat förr.

alltså. Första gången på väldigt väldigt länge känner jag mig omtyckt och uppskattad av personer i min omgivning. Det känns som att någon saknar mig när jag är borta, att någon frågar efter mig om jag är borta, det finns någon som skulle bli ledsen om jag gjorde mig illa. jag känner att jag får definiera mig själv och att människor accepterar och respekterar mina gränser, de lyssnar när jag säger nej och beskyller mig inte för att vara en dålig person eller en arg sjuk o överkänslig person för att jag satt en gräns. Jag känner att jag får finnas till och att det jag är inte suger. Jag känner för första gången på väldigt länge att jag spelar roll och att jag faktiskt också kan bidra med något positivt, att det jag är duger. Det är så här vänskap ska kännas. Är så van att få höra att jag gör fel, eller är fel, till den gräns att jag drabbas av paranoia när jag inte fått höra att jag är dålig på ett tag. Jag börjar oroa mig över att mina vänner skall gå runt och må dåligt för att jag är en sån oempatisk människa som inte ser att jag är elak och har en taskig jargong. Kanske är jag så hemsk att mina vänner inte vågar säga ifrån! vill typ bara säga att om jag gör något som är fel vill jag jätte gärna ha en intervention, att någon säger till så att jag kan skärpa mig, vill inte att någon ska må dåligt på grund av mig och om någon gör det så vill jag ändra på mig.

jag har fuckat upp i mitt liv, men jag kan inte fortsätta att leva i skammen och skulden. Någon gång måste jag få bli fri för att få leva det livet som var tänkt för mig från början. Jag har skuld och skulden är min, och det jag kan göra nu är att ta skulden och göra något konstruktivt av den, dvs. jag kan utvecklas och lära mig ett nytt sätt att leva. Inget kommer att bli bättre för att jag dagligen sitter och anklagar och hatar mig själv för det som varit, över något som jag aldrig kommer kunna göra ogjort hur mycket jag önskar det, jag kan bara gå vidare och acceptera att jag är en människa som gjort fel men som ändå förtjänar en ny chans och ett värdigt liv fritt från ångest. Det ända sättet för mig att fortsätta leva med mitt bagage är att förlåta mig själv och jag hoppas att andra kan förlåta mig också. jag har ännu inte själv förlåtit mig och jag förstår om andra aldrig vill göra det. Jag kräver inget av någon. Det enda jag vill kunna göra är att kunna leva bekvämt i mitt egna skinn trotts det som hänt.
Jag förstår om andra anklagar mig, jag kan dock inte leva med att jag dagligen anklaga mig själv, det är inget liv. det livet begränsar mig och gör att jag inte kan gå vidare och utvecklas, därför måste jag släppa taget någon gång och förlåta.

ogillar folk som ba till varje pris måste bevisa att de är vänner med högstatus personer..fattar dock varför endel gör så.
Det är nog högstatuspersoner som jag generellt ogillar. de personerna kan dock bli godkända hos mig om de aktivt ifrågasätter sig själva och är medvetna om att det dom gör påverkar och de måste vara medvetna om HUR de påverkar. De kan bli godkända om de är inkluderande och ödmjuka och INTE självgoda, de ska inte heller ta tolkningsföreträde hela jävla tiden. de ska se makten de har och arbeta för ömsesidighet.

mini me.
Tog mig lite mod till att fråga E om hur jag var som barn.

"Du var väldigt lugn och snäll. En drömmare. Du tog aldrig för dig. tillbakadragen. Du gjorde på ditt sätt. lät andra köra över dig. Svårt för att säga nej.
Ett väldigt godhjärtat barn med mycket ångest inom sig"


Intressant.

sedan skrev hon "jag är ledsen över att du brås på mig, när jag var ung var jag exakt som dig och det är sorligt att se"

jag ba eeh okej, tack?

jag önskar att jag kunde sluta låta folk trampa på mig. jag önskar att jag kunde vara lite mer som någon jag inte är. jag önskar att jag var någon annan, någon bra, bättre. någon som kunde ta plats och säga ifrån , någon som ba fuckyoul
Hatar verkligen mig själv och min person idagö blir så trött. fattar ingenting.

Jag önskar mig ett facit, en karta, en vägbskrivning. Så att jag kan få veta hur jag ska göra så att jag kan bli den där personen som är så j'vla självklar. Den personen som vet och kan och vill och som har plats. Jag vill veta hur jag kan ändra på mig så att jag kan få vara med och vara nöjd. Jag vet inte vad det är jag gör för fel. kan inte någon bara berätta??? är trött och känner mig maktlös.

Det är inte vårat sista möte. Vi kommer att mötas fler gånger, i tankar, minnen och känslor.
Det var hemskt men även mycket vackert. Dina favoritlåtar spelades och jag vet att det var precis så som du hade velat att det skulle vara. Jag fick säga farväl till din kista och jag kände din närvaro. Det kändes hemskt att gå därifrån, som att man lämnade dig ensam och som att du var rädd där inne. Jag hoppas inte att du är rädd.

Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Jag kan aldrig äga någon, och någon kan aldrig äga mig. En kan inte tillhöra varandra men en kan ha starka band till varandra. En kan knyta an och älska men aldrig äga.
Jag är ingens dotter och jag har aldrig tillhört någon och kommer aldrig tillhöra någon. Det går inte att äga personer på det viset, aldrig.

imorgon ska jag på begravning. Helt jävla sjukt känns det. Som att det aldrig hänt liksom. Vadå begravning? ska jag? nä det kan inte vara sant. hon har säkert bara glömt sätta på telefonen. vadå att jag var där och städade upp i hennes lägenhet efteråt? gjorde jag? neeeee det måste bara varit en jävligt jobbig mardröm. ni står och ljuger hela bunten, sjuk lögn att dra, inte alls kul.

Tiden läker inte alla sår. det är vad man fyller tiden med som är avgörande.

känner igen mig så himla mycket

http://linusfremin.wordpress.com/2010/12/20/prata-om-det-att-hitta-mina-sexuella-granser/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/slag-for-slag-alskade-min-pojkvan-mig

Rädd för att vara för nära, rädd för att vara för långt bort.
Rädd för att vara där för mycket, rädd för att inte räcka till.
räd för att skada, rädd för att bli skadad.

Jag längtar och trånar och i all denna längtan så drar jag mig undran. Det är enklare att vara på avstånd än att stå naken och låta sig inspekteras. För tänk om det som visas inte gillas och tänk om det inte spelar någon roll vad jag än gör för jag är ju redan så jävla förlorad bortom all kontroll. Och om det inte spelar någon roll så kanske det är lika bra att inte ens försöka, för då slipper jag den där lilla möjligheten att bli avvisad.

Det är tryggt att vara långt bort, dock jävligt ensamt.
Jag kan vara själv, men att vara ensam är något helt annat.

Jag förstod inte riktigt hur stor skadan var, men nu ser jag det ganska klart och jag är livrädd. Jag är livrädd för att göra fel och för att göra något mot någon som får dem att känna så som jag känner inför honom. jag vill inte skada någon och jag vill inte plantera ångest i någons kropp. Jag vill inte sätta ärr i någon så som han satte ärr i mig.

Jag förstår inte riktigt heller signaler. Vad vill folk när de närmar sig mig? kommer de tvinga mig till något som jag inte vill, eller kommer de respektera om jag skulle säga nej? kommer jag må dåligt och få dåligt samvete om jag säger nej? kommer jag ens att säga nej, jag tappade ju det ordet för länge sedan. vad förväntar sig någon om jag bara ger lite grann, måste jag ge allt sedan då? är det obligatoriskt att alltid vara tillgänglig om en varit det en gång innan?
Jag vet egentligen svaren, jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan alla fakta. Men mina känslor går bananas on my ass och jag känner skuld och skam och rädsla inför varje val jag tar med en annan människa. inför varje beröring blir jag nervös, nervös för att vara den som råkar skada eller nervös för att vara den som kommer bli skadad.

mest rädd är jag för att trampa på någon gräns, så jag blir överdrivet försiktig och låter hellre bli än att kanske kanske göra så att någon känner sig obehagad.

jag vill inte få någon att må så dåligt så som han fick mig att må. jag vill inte förstöra eller hämma någons liv.

spåren av honom sitter fortfarande fast i mig, han har fått mig att bli lamslagen såfort någon närmar sig mig eller rör mig.

fanny skriveer fantastiska inlägg som vanligt

jag älskar denna
http://www.arsinoe.se/21-ar-av-kvinnofortryck/#comments

Mitt förflutna kommer alltid att vara en del av mig, mitt förflutna kommer alltid hämma mitt liv och begränsa mig. Jag kommer aldrig komma ifrån den jag var under just den perioden, eller det jag gjorde, det finns där, det går inte att göra ogjort. Det finns ingen ursäkt, inte för dem eller för mig, det finns dock en chans till förändring och ska en förändras så måste en ta ansvar för sig själv. En måste erkänna och en måste prata om detoch göra allt det en kan för att aldrig någonsin hamna där igen, en måste ta ställning och en måste bryta upp med det gamla och arbeta för en ljusare framtid.

 

Jag måste vara stark nog att skydda mig ifrån sådana människor. Jag måste vara smart nog att känna igen dem när jag ser dem, jag måste aktivt ta avstånd så att jag aldrig mer blir den där personen. Jag måste säga ifrån och jag måste sätta gränser. Jag kan inte anpassa mig, jag kan inte låta någon annan definiera mig och vad jag är, de får inte ta över min självbild.

 

Jag måste försöka förlåta mig själv och se framåt. Även om det är svårt så måste jag vara den som tagit sig igenom det och inte den som sitter mitt i det.
Jag hatar dem för det dom är och jag hatar den delen av mig som lät mig slukas upp av deras galenskap. De hade inget hjärta så de tog delar av mitt. Jag har reclaim:at mitt hjärta nu, det tar bara lite tid att laga det som gick sönder. En dag kommer jag kunna förlåta mig själv.

 

 

Jag kom till ett vägskäl. Jag kunde antingen ta mitt liv eller så kunde jag börja ta ansvar för mitt liv. Skammen och skulden kommer jag aldrig komma ifrån, men jag kan välja att inte låta skammen och skulden ta över och jag kan välja att leva vidare och göra det bästa av situationen. Inget kommer uträttas eller bli ogjort om jag dör, jag kommer bara dö i en pöl av skuld och ingenting kommer att förändras. Om jag väljer att leva vidare så kan jag ändra på saker och ting, jag kan välja något annat och kanske en dag även hjälpa andra som hamnat i samma situation som jag var i.