"Och folk frågar mig, varför anmälde du inte? varför bad du inte om hjälp? och mitt svar var; till vem? vart ber en om hjälp om en inte vet att hjälp finns, om en inte förstår att det som händer en inte är okej. När våldet blivit så normalt i ens liv att en inte ens reflekterar över att det händer. Jag trodde att det var okej att en slog mig, för jag trodde ju att det var mitt fel, för det sa dom ju, det var ju jag som behövde ändra på mig, flytta på mig, inte vara så jävla jobbig. Jag försökte med alla medel jag kunde att göra alla rätt, det jag dock inte fattade var att hur "rätt" jag än gjorde så betydde det ingenting, de skulle fortsätta slå oavsett vad jag gjorde för de älskade aldrig mig, det hade de aldrig gjort."

 

 

jag har inte förstått varför jag känner mig ledsen när jag är kär, eller det är inte så att jag gråter och är ledsen, men jag blir nedstämd på något vis, känner mig ur balans och att allt faller lite platt omkring mig , att jag har svårt att styra mitt liv som typ rutiner osv, kan inte laga mat eller städa mitt rum, jag hamnar i ett litet mörkt vakum. Men när jag är med personen som jag är kär i då kan jag allt och lite mer, jag får sån jävla energi och skulle typ kunna göra allt och lite mer än så, men så fort jag blir själv igen så kommer tårarna och allt det dåliga tillbaka.

 

jag känner mig jätte deprimerad så fort jag inte är med den jag är kär i. samtidigt dyker också en massa rädslor upp. att den jag e kär i ska komma på hur dålig jag är, att jag e sämst.

Jag älskar Twin peaks. 

Jag sitter just nu och lyssnar på några av mina fvoritlåtar från Twin Peaks, känner lite blandade känslor inför att lyssna på dem. Sist jag lyssnade på dem var för 3 år sedan, Det var en kväll då jag inte ville mer, en kväll som jag trodde skulle bli min ssita kväll i livet. Min livssituation då var helt förjävlig, jag var så jävla ensam och jag minns mycket av tiden som var då så fort jag lyssnar  på dem här låtarna.

Tänk om jag sulle försvunnit den kvällen, den tanken känns helt surrealistisk. Jg sitter här 3 år senare vid liv och käner mig reltivt glad och nöjd, inte fn trodde jag någonsin att det skulle hända för 3 år sedan. Jag har kommit så himla långt med mig själv. Jag har verkligen kravlat på botten men tagit mig upp igen.

Om jag ahde dött få, tänk vd mycket vackert och fint jag hadde missat, alla de här sakerna som jag upplevt under de här 3 åren som gjort livet så himla fint och vackert.

Jag har verkligen gjort misstag i mitt liv, men jag har tagit de misstagen och gjort dem till erfrenheter att lära mig ifrån. Jag kan inte sitta och anklaga mig själv eller hata mig själv för alltid, jag måste gå vidare, och för att gå vidare så måste jag tillåta mig själv att få vara glad, jag måste tillåta mig själv att få existera. Jag kunde inte gjort annorlunda i den situationen som jag var i då, jag hade inget val. Det var inte jag som valde den livsstilen eller om situationerna eftersom jag var maktlös redan från början.

 

Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag inte tog hand om mig själv bättre, men genom att säga så så tillåter jag inte mig själv till att få ha gjort misstag. så jag vill egentligen bara omfamna mig själv och säga att det är okej, de är över nu och att det väntar bättre tider för mig. Jag är värd att få vara glad och jag är värd att få gå vidare. 

 

Jag är så jävla glad att jag lever. Om det hade funnits ett efterliv så hade jag inte varit glad idag om jag ahde dött den kvällen, hade ångrat mig så himla mycket. Tänk vad en hade missat.

 

 

jag minns inte bara den gången jag själv ville försvinna, jag minns även dom situationerna där jag försatte mig i farliga situationer där andra kunde tagit död på mig. jag kunde varit död idag för att en annan person hade kunnat ta mitt liv. Ett sving med den yxan och jag hade inte kunnat skriva det här idag. fyfanvad arg jag ahde blivit om han hade lyckats döda mig den kvällen.

Minns att han drog ut mig i skogen och sa att han skulle döda mig. tänk om han hade gjort det, tänk om min kropp hade legat i den där skogen idag..eller tänk om han hade råkat slå lite för mycket  och lite hårdare med det där järnröret och tänk om något inom mig brustit som gjort att jag dött.....ush blir lite ledsen av att skriva om det här. slutar här.

jag upprepar samma mönster, om och om igen. Den här gången är det inte till lika stor grad, men det är fortfarande samma mönster.
Hur hårt jag än försöker komma bort från de situationerna, så hittar jag alltid nya situationer där jag finner mig själv att vara precis där som jag började.

Jag tappar och tar sönder och letar utan att finna. efter ett långt tag och efter en massa slumpmässiga scenarion så hittar jag, och så minns jag. Jag minns att den där biten som jag tappa var väldigt viktig, utan den biten så finns inget helt och inget framåt.
Jag trodde att det som var trasig var helt men det var det inte, den där lilla flisan som saknas är avgörande, men jag bara slätade över situationen eftersom jag inte orkade leta mer.
Jag vill inte minnas, men jag minns. Och när jag minns så skäms jag och undrar varför jag låter mig flyta omkring så som jag gjort, jag undrar varför jag inte är hårdare och mer principfast. Jag undrar varför jag hela tiden reproducerar min egna undergivenhet? Är det så hårt inpräntat i mig att jag är mindre värd, ond, en som inte duger till, en som inte får eller borde ta plats, en som borde straffas, skadas, skändas och hånas? Jag undrar om det är mina eller deras tankar som ekar i mitt huvud? det lustiga är att jag inte hör något utan jag agerar bara efter vana.

Det här gör mig så himla fundersam. Hur bryter en mönstret? hur klipper en banden?

*******
jag får aldrig mitt liv tillbaka om jag inte tar mitt liv tillbaka.

jag minns den gången jag blev fri. jag minns hur lyckig och förväntasfull jag var. jag hade något eget nu som jag skulle dona med och göra till mitt egna. Jag hade ett hem, dock på lån, men det var ändå ett hem som dög för jag hade aldrig haft något liknande innan. Jag fick vara själv i något som var mitt och som jag fick ha kontroll över.

Efter ett tag gick det inte att dona mer och det där hemmet blev ett ställe där ensamheten verkligen greppade tag om mig, jag hade innan alltid varit ensam, men den här gången var det en ny slags ensamhhet. den här gången hade jag inga förväntningar eller måste på mig, ingen ägde mig och jag var inte van med det, den här gången fanns det bara jag, och jag visste inte vem den personen var, för innan hade jag bara varit ett resultat av dom. Jag blev skräckslagen och tyckte inte alls det var mysigt hemma, jag kände mig desperat och sprang och rev i väggarna. kunde inte sitta still, ville hitta något som gav ett sken av trygghet. så jag drog ut om nätterna och började söka efter något som stillade rädslan.

 

 

Jag var inte alls fri, för allt som jag hade förträngt under alla år av fångenskap sköljde över mig och jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, jag var fången under berget av oupklarade känslor och minnen. Det gick inte att hantera så jag sökte saker som stilla kunde få mig att glömma.

Det var inte föräns 6år senare då jag började lära känna mig själv och min historia som jag blev fri på riktigt.

Hon får mig att vilja passa in. Jag hatar när någon får mig att känna så. Jag vill inte vara vän med någon som får mig att vilja anpassa mig helt och hållet. Jag måste få vara jag och jag måste få känna att det är okej att vara jag i hennes närvaro, annars är det ingen ömsesidig vänskap vi har.

 

Hon kan inte anta saker om mig. Hon måste fråga. Hon har ingen rätt att bestämma vem jag är eller vad jag gör eller hur jag levt mitt liv. Det är bara jag som har rätt att definiera mig själv och min historia.