jag har inte förstått varför jag känner mig ledsen när jag är kär, eller det är inte så att jag gråter och är ledsen, men jag blir nedstämd på något vis, känner mig ur balans och att allt faller lite platt omkring mig , att jag har svårt att styra mitt liv som typ rutiner osv, kan inte laga mat eller städa mitt rum, jag hamnar i ett litet mörkt vakum. Men när jag är med personen som jag är kär i då kan jag allt och lite mer, jag får sån jävla energi och skulle typ kunna göra allt och lite mer än så, men så fort jag blir själv igen så kommer tårarna och allt det dåliga tillbaka.

 

jag känner mig jätte deprimerad så fort jag inte är med den jag är kär i. samtidigt dyker också en massa rädslor upp. att den jag e kär i ska komma på hur dålig jag är, att jag e sämst.

Jag älskar Twin peaks. 

Jag sitter just nu och lyssnar på några av mina fvoritlåtar från Twin Peaks, känner lite blandade känslor inför att lyssna på dem. Sist jag lyssnade på dem var för 3 år sedan, Det var en kväll då jag inte ville mer, en kväll som jag trodde skulle bli min ssita kväll i livet. Min livssituation då var helt förjävlig, jag var så jävla ensam och jag minns mycket av tiden som var då så fort jag lyssnar  på dem här låtarna.

Tänk om jag sulle försvunnit den kvällen, den tanken känns helt surrealistisk. Jg sitter här 3 år senare vid liv och käner mig reltivt glad och nöjd, inte fn trodde jag någonsin att det skulle hända för 3 år sedan. Jag har kommit så himla långt med mig själv. Jag har verkligen kravlat på botten men tagit mig upp igen.

Om jag ahde dött få, tänk vd mycket vackert och fint jag hadde missat, alla de här sakerna som jag upplevt under de här 3 åren som gjort livet så himla fint och vackert.

Jag har verkligen gjort misstag i mitt liv, men jag har tagit de misstagen och gjort dem till erfrenheter att lära mig ifrån. Jag kan inte sitta och anklaga mig själv eller hata mig själv för alltid, jag måste gå vidare, och för att gå vidare så måste jag tillåta mig själv att få vara glad, jag måste tillåta mig själv att få existera. Jag kunde inte gjort annorlunda i den situationen som jag var i då, jag hade inget val. Det var inte jag som valde den livsstilen eller om situationerna eftersom jag var maktlös redan från början.

 

Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag inte tog hand om mig själv bättre, men genom att säga så så tillåter jag inte mig själv till att få ha gjort misstag. så jag vill egentligen bara omfamna mig själv och säga att det är okej, de är över nu och att det väntar bättre tider för mig. Jag är värd att få vara glad och jag är värd att få gå vidare. 

 

Jag är så jävla glad att jag lever. Om det hade funnits ett efterliv så hade jag inte varit glad idag om jag ahde dött den kvällen, hade ångrat mig så himla mycket. Tänk vad en hade missat.

 

 

jag minns inte bara den gången jag själv ville försvinna, jag minns även dom situationerna där jag försatte mig i farliga situationer där andra kunde tagit död på mig. jag kunde varit död idag för att en annan person hade kunnat ta mitt liv. Ett sving med den yxan och jag hade inte kunnat skriva det här idag. fyfanvad arg jag ahde blivit om han hade lyckats döda mig den kvällen.

Minns att han drog ut mig i skogen och sa att han skulle döda mig. tänk om han hade gjort det, tänk om min kropp hade legat i den där skogen idag..eller tänk om han hade råkat slå lite för mycket  och lite hårdare med det där järnröret och tänk om något inom mig brustit som gjort att jag dött.....ush blir lite ledsen av att skriva om det här. slutar här.